Jag saknar dig, jag saknar dig!

Läste ut boken Jag saknar dig, jag saknar dig! idag så därför tyckte jag att det var dags att se filmen och så gjorde jag det. All den känslomässga tumulten som skapades inom mig gjorde mig sentimental och blödig, dessutom började jag sakna mina systrar och tänkte på hur hemskt det skulle vara att förlora dem. Det bringade också tillbaka minnen av Mary Karlsson, vila i frid, som var min bästa vän. Hon gick bort för några månader sedan. Och sedan började jag tänka på Edd Gould som gick bort för bara några dagar sedan och då blev jag också ledsen.
Det jag vill komma fram till är att jag inte skulle kunna leva utan de människor jag har omkring mig. Mary var en uppvaknelse som fick mig att inse att hålla koll på mina älskade och låta dem veta att jag älskar dem gränslöst! Alla mina närmsta har någon gång hört mig säga "Jag älskar dig!" men alla har inte tagit det seriöst eller inte vågat säga det tillbaka men det gör inget, jag vet att ni alltid kommer finnas där för mig ändå.
Boken och filmen har också triggat igång mina slumrande skrivar instinkter, därför har jag bestämt mig att börja skriva en bok baserat på mitt liv fram tills nu, min uppväxt, min familj, alla flytter, mobbningen, vännerna, de bortgångar och sist men inte minst, alla de beslut jag tagit som resluterade mig i Norrköping, över hundra mil hemifrån. Den kommer såklart ingen få läsa utan den kommer mer funka som en lärdom, att jag ska ta vara på det jag en gång hade och det som jag har nu. Som Amber Deckers skrev i sin bok "Ella mental and the good sense guide", -Never regret something that once made you smile.-